Media,  Terrorism

Upp till kamp för public service – med lögnen som vapen.

Att det i SVT skulle ha sagts något om att Samuel Paty ”provocerade fram” sin egen halshuggning är enligt vissa vänsterdebattörer lögn och förbannad dikt. Skärmavbilder från inslaget säger något annat.

Med sin tweet om SVT:s märkliga beskrivning av mordet på den franske läraren Samuel Paty trampade Jens Ganman uppenbarligen på en öm ideologisk tå.

Nu senast är det Jesper Strömbäck, professor i journalistik och politisk kommunikation (jo, jag har ett gott öga till honom), som hävdar att Ganmans tweet är fejk, ett exempel på hur lögnen används som politiskt vapen.

Varför just denna tweet, i ett oändligt hav av tweetar, väcker sådan harm är inte alldeles lätt att förstå. Vi har trots allt ministrar som återkommande hel- och halvljuger i sociala medier. Om det nu är hur lögnen används som politiskt vapen som intresserar.

Först Ganmans tweet, så vi vet vad vi talar om.

Det här är enligt Strömbäck fria fantasier från Ganmans sida.

”Detta var en uppenbar lögn, men trots det fick hans tweet flera tusen gilla-markeringar och retweetades närmare tusen gånger”, skriver Strömbäck i en krönika i Borås Tidning.

Ett rent påhitt alltså? Gripet ur luften?

Onekligen ett djärvt påstående med tanke på att det i tweeten finns en skärmdump från SVT:s sändning. där det är textat ”som provocerade fram, eller ledde till, det här dådet”.

Svart på vitt. Eller, i det här fallet, vitt på svart.

Var det textningsfunktionen som löpte amok? Hör textremsan till ett helt annat program?

Nej.

Syftar orden på något annat, är ”dådet” som provocerades fram kanske inte mordet på Paty?

Jo, det är det.

Så vari består lögnen?

Säg det.

Den ursprungliga sändningen ligger inte kvar på SVT Play, däremot ett nyhetsklipp där journalisten Christian Catomeris uttalande finns i sitt sammanhang. Vad Catomeris säger, ordagrant, är följande:

”… republiken [Frankrike] är liksom … har liksom vissa grundvärderingar som anses vara hotade och som också ingick i just den här utbildningen som provocerade fram, eller som ledde till det här dådet …”

Det som enligt Catomeris ”provocerade fram” eller ”ledde till” mordet var – om vi ska vara noggranna – utbildningen. Som dock Paty var ansvarig för. Han undervisade så som förväntas av franska lärare sina elever om yttrandefrihet och visade i samband med detta karikatyrer på islams profet Muhammed. Detta gjorde många franska muslimer upprörda, en av dem blev så upprörd – eller provocerad för att tala med Catomeris – att han bokstavligen skar huvudet av Paty. Orsakssambandet här är inte särskilt komplicerat.

Så hur kan det då vara en uppenbar lögn att påstå att Samuel Paty enligt SVT ”provocerade fram” sin egen halshuggning?

Tillspetsat? Visst. Förenklat? Absolut. Vinklat? Självfallet.

Ungefär som journalister dagligen spetsar till, förenklar och vinklar. Något som inte torde vara okända företeelser för en professor i journalistik.

Ändå slår Strömbäck kategoriskt fast: Lögn!

Därefter kritiserar Strömbäck två riksdagsledamöter, moderaterna Lars Beckman och Jan Ericson, ”båda kända på Twitter för att återkommande sprida missvisande och felaktig information”, för att de ”spred lögnen vidare”.

Men om det är någon som ljuger här så är det Jesper Strömbäck.

Strömbäck har sannolikt inspirerats av Staffan Landin. Denne presenterar sig som ”Föreläsare, skribent & datajournalist. Tidigare: FN, Hans Roslings Gapminder. Faktabaserad. Gotlänning.”

Landin skrev nämligen några veckor tidigare en lång och uppmärksammad tråd på Twitter på samma tema. Den inleddes på följande sätt:

Och den uppenbara lögnen – illvillig dessutom – är enligt Landin alltså denna:

Hundra procent illvillig lögn. Och ändå står det där. På textremsan. I bilden.

Även Landins nästa steg är att angripare moderaterna Ericson och Beckman. Han utnämner dem till ”superspridare” för att ha delat Ganmans ursprungliga tweet.

Ja, och det sades. Faktiskt.

Landins falska anklagelseakt plockas upp av diverse kända debattörer.

”Ett exempel på hur falska nyheter sprids, men också en självhjälpsguide till hur man blir en sån där skön icke-PK-människa som utses till ’årets svensk'”, skriver Emma Frans, ”författare, vetenskapsskribent och doktor i medicinsk epidemiologi vid Karolinska Institutet”, även anlitad av SVT som vetenskaplig expert.

”Tönthögern är så urbota insnöade att de faktiskt lurar sig själva att tro att SVT sagt vad de inte sagt”, lyder omdömet från Nils Karlsson, tidigare kommunalråd (MP) i Malmö.

”Värst med denna story är inte att man fifflar med händelseförloppet för att få det att passa berättelsen om ett vänstervridet public service, utan att man gör det trots att man vet att så många offentligt synliga journalister idag lever under hot”, skriver historikern Ida Östenberg.

”Bra och pedagogisk tråd om pellejönsen Jens Ganman och lögnens megafoner”, kommenterar Expressens biträdande kulturchef Jens Liljestrand.

Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg är även han entusiastisk:

”Viktig tråd. I den högerextrema ’nyhetsmaskinen’ snurrar lögnerna varje dag så här.”

Ja, och så Jesper Strömbäck då, som avrundning på detta kommentarsvep:

”Mycket bra och lärorik tråd av @staffanlandin!”

Bra och lärorik, fast kanske inte på det sätt Strömbäck avser.

Själv kommenterade jag på följande sätt:

Nog är det fascinerande – eller vad det nu ska kallas – att såväl Strömbäck som Landin helt ogenerat påstår saker som alla intresserade med lätthet kan konstatera inte överensstämmer med verkligheten. Samtidigt som båda säger sig föra en kamp mot lögner och desinformation.

Ord är viktiga, heter det ofta från vänsterhåll. Därför ägnar vänstern stor möda åt att – som här – patrullera det offentliga samtalet och slå ner på alla som förirrat sig utanför åsiktskorridoren, alla som använder i deras ögon olämpliga ord och begrepp, som ”no-go-zoner” eller ”kriminella klaner”.

Varje känslig fråga ska vridas till en metadebatt om vem som sade vad och vad denne egentligen menade. På så sätt omöjliggörs en debatt i sakfrågan. Vilket naturligtvis är det outtalade syftet.

Att enstaka förflugna ord – ja, de behöver inte ens vara förflugna – lyfts ur sitt sammanhang och leder till hets och drev med anklagelser om rasism och fascism är vänsterns standardmetod. Tänk ”volymer”.

Talande nog var det också ett ord, ett namn, som för en tid sedan fick just Christian Catomeris att i protest lämna redaktionen för Agenda i SVT.

Det var i partiledardebatten som en ung man i ett fiktivt exempel om kriminalitet i utsatta områden hade döpts till Hassan.

” … publiceringen och användandet av ett utpräglat muslimskt namn i samband med brottslighet var den utlösande faktorn”, sade Catomeris till Dagens Nyheter.

Det står var och en fritt att tycka att Ganman här gör en höna av en fjäder, att han medvetet utnyttjar en olycklig formulering ur en direktsändning för politiska syften. Men det är något annat än att påstå att det som faktiskt sades aldrig sades.

Avslutningsvis en annan i sammanhanget relevant fråga:

Varför skulle det vara så otänkbart att Catomeris faktiskt menade att Paty i någon mening ”provocerade fram” sin egen död?

I samband med massakern på satirtidningens Charlie Hebdos redaktion i januari 2015 sade Ekots korrespondent Alice Petrén följande:

”Charlie Hebdo … det är ju inte oskyldiga personer i det här fallet, utan det riktar sig ju rakt mot en redaktion som har attackerat med nidbilder av profeten Muhammed, som har haft satirbilder … så sent som i natt la ut en bild på Twitter … med en nidbild…[…] det var IS-ledaren som då las ut som en bild […] det har varit såna här lite provokati … mycket provokativa formuleringar som har funnits på Charlie Hebdo.”

Inspelningen försvann snabbt från Sveriges Radios hemsida.

Ett annat exempel är när den israeliske Sverigeambassadören Isaac Bachmann intervjuades i Studio Ett, efter terrordådet i Köpenhamn i februari 2015, och fick frågan ”Har judarna något ansvar för den ökande antisemitismen?”.

Låt oss heller inte glömma följande anspråkslösa förslag från Sveriges Radio-profilen Täppas Fogelberg:

”Lars Vilks får skylla sig själv. Att smäda en religion och dess utövare är rätt billigt, enkelt liksom. Bland denna religiösa skara finns personer lika korkade och humorlösa som konstnären själv. Dumskallar som retar sig på en annan dumskalle.

Jag försvarar allas rätt att fritt få uttrycka sin åsikt. Men om Lars Vilks är så puckad att han gång på gång retar dem som är mer stingsliga än jordgetingar får han stå sitt kast. Dra in hans bevakning och lägg ut stormningen av hans hus på Youtube, sedan kan vi väl glömma alltihop. Snälla. Glöm Lars Vilks.”

I Agenda i SVT söndagen efter mordet på Samuel Paty fick den franske Sverigeambassadören Etienne de Gonneville följande fråga:

”Att visa teckningar, bilder av profeten Muhammed, är något som många muslimer, inte bara radikala muslimer, tycker är väldigt stötande. Är det något man ska visa respekt för, och i så fall, på vilket sätt?”

Ett par veckor efter mordet på Paty publicerade en av världens ledande nyhetsbyråer, AP, en analys med rubrike: ”AP förklarar: Varför Frankrike väcker sådan vrede i den muslimska världen”.

Följande svar erbjuds:

”[Landets] brutala, koloniala förflutna, oeftergivliga sekulära politik och en president som talar tufft och betraktas som okänslig gentemot den muslimska tron spelar alltsammans en roll.”

Politico publicerade en debattartikel (sedermera nedtagen) med rubriken ”Den farliga franska religionen sekularism”. Varför, frågar sig skribenten, blir Frankrike gång på gång måltavla för våldsamma extremister? Han ger följande svar:

”Anledningen är enkel: Frankrikes extrema form av sekularism och landets fasthållande vid blasfemi, vilket blev bränsle för radikalism inom en marginaliserad minoritet.”

Förebråelser mot offren eller det omgivande samhället hänger i luften – uttalat eller outtalat – efter i stort sett varje terrordåd i Väst. Var det verkligen nödvändigt att säga så, att skriva så, att teckna så, att göra så?

Att undervisa så?

Tänk på invasionen av Afghanistan. Av Irak. Kolonialismen! Korstågen! Inte är det väl underligt om de hatar oss?

Så nej, att terrorns offer bär åtminstone någon del av ansvaret för det våld de utsätts för – om inte annat så genom sin blotta existens, som representanter för västerländsk dekadens, förtryck och ondska – är långtifrån någon udda eller extrem tankefigur. Inte heller bland anställda inom public service, vad det verkar.

Som professor i journalistik är Strömbäck en trägen försvarare av medier i allmänhet och public service i synnerhet mot all kritik om vänstervridning.

Det är väl i det ljuset hans krönika ska ses. Public service ska värnas. Också med lögnen som vapen.