-
Upp till kamp för public service – med lögnen som vapen.
Att terrorns offer bär åtminstone någon del av ansvaret för det våld de utsätts för – om inte annat så genom sin blotta existens, som representanter för västerländsk dekadens, förtryck och ondska – är långtifrån någon udda eller extrem tankefigur. Inte heller bland anställda inom public service, vad det verkar.
-
När hatet kom in i riksdagen.
Detta är en text som skrevs hösten 2010, efter valet som innebar att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. En text aldrig avsedd för publicering, snarare skriven i terapeutiskt syfte. När jag läser den nu, tio år senare, känns det ändå som att den skulle kunna vara av intresse för fler än mig. Inte minst med tanke på att det hela tiden talas om hur Sverigedemokraterna sprider hat och hot mot journalister och (andra) politiska motståndare. Mycket nöje!
-
Ett slags försvarstal – eller berättelsen om min fördrivning ur den liberala lustgården.
Det har varit omtumlande dagar. Efter 15 år har jag skrivit min sista ledare för Sydsvenskan. Min arbetsgivare vill omplacera mig till en icke-skrivande befattning. Hur det blir med den saken återstår att se. Jag hade ärligt talat inte förväntat mig något stöd, även om kårandan bland journalister ofta är stark. Att mitt övertramp skedde åt höger, inte åt vänster, är min egen främsta förklaring till detta. Jag är ändå överraskad av alla knivhugg i ryggen från kollegor inom Bonnier News. Det borde jag inte vara. Som ledarskribent och närmast överaktiv twittrare vet jag hur det går till när drevet går.