Svensk politik

Säg hej då till rätten att häda.

Foto av Ahmet Tolat från Pexels (beskuren)

Den svenska yttrandefrihetens dagar är räknade. Jag talar då om yttrandefriheten som vi känner den, och mer specifikt rätten att häda.

Åtminstone rätten att häda islam och vad dess utövare håller för dyrt och heligt. Men förmodligen kommer alla större religioner att skyddas från hån, spott och spe. Annars skulle det se ut som om politikerna kapitulerade för islam. Och hur skulle det se ut?

Det är en fråga om enkel matematik. Om demografi.

I takt med att den muslimska befolkningen i Sverige och Europa växer lär även kraven på att hädelse ska förbjudas att växa sig starkare och bli allt svårare för politiker att motstå.

Enligt en studie från Pew Research Center 2017 kommer den muslimska befolkningen i Europa oundvikligen att öka.

Pew utgår från tre olika scenarier: nollinvandring, medelhög invandring och hög invandring.

För Sveriges del kommer andelen muslimer i befolkningen att fram till år 2050 växa från 8,1 procent (2016) till respektive 11,1, 20,5 eller 30,6 procent.

När en befolkningsgrupp växer kommer dess politiska inflytande också att växa. Och den dag muslimer utgör en fjärdedel av befolkningen – kanske något mindre, kanske något mer – ska det bli spännande att se vilka politiker som står fast vid att man i Sverige ska få skända både flaggor, gudar, profeter, fan och hans moster.

Redan idag vacklar stödet.

Vi talar naturligtvis inte om alla muslimer. De utgör ingen homogen grupp när det gäller politiska åsikter eller graden av religiös övertygelse. Men att muslimer i gemen är mer känsliga när det kommer till hädelse har vi sett åtskilliga exempel på. De danska Muhammedteckningarna och konstnären Lars Vilks rondellhund i skepnad av islams profet Muhammed är två självklara exempel.

Att bränna Bibeln, Torah eller Koranen är inte ett uttryck för yttrandefrihet eller demokrati. Det planerade brännandet av Koranen är ett uttryck för rent rasistiskt hat och inget annat. Allt för att förnedra och förödmjuka oss muslimer som grupp. Denna hets mot folkgrupp borde inte tillåtas!

18 muslimska församlingar i Malmö i öppet brev till Polisen.

Vilks hade en teori – kanske har han den fortfarande – att om man drev tillräckligt mycket med islam skulle dess utövare så småningom bli lika tjockhudade och luttrade som den genomsnittlige svenske kyrkobesökaren.

Än så länge är det inte mycket som talar för att Vilks teori är korrekt. Det kan förstås bero på att det numera är få om ens någon som är villiga att driva med Muhammed och muslimska trossatser efter det som hände just Lars Vilks.

Själv lutar jag åt en motsatt teori – att den fanatiska minoriteten kommer att få sin vilja igenom, här som på åtskilliga andra områden. Benhård övertygelse är en vinnande egenskap i en ideologisk strid.

Det har funnits en naiv föreställning – återigen denna naivitet – om att människor som invandrar till Sverige snabbt kommer att ta till sig svenska värderingar. Det är förhoppningar som inte sällan kommit på skam.

Inför den uppmärksammade koranbränningen i Malmö i fredags skrev 18 muslimska församlingar i ett öppet brev följande:

”Att bränna Bibeln, Torah eller Koranen är inte ett uttryck för yttrandefrihet eller demokrati. Det planerade brännandet av Koranen är ett uttryck för rent rasistiskt hat och inget annat. Allt för att förnedra och förödmjuka oss muslimer som grupp. Denna hets mot folkgrupp borde inte tillåtas!”

Det är ett uttalande som inte lämnar något större tolkningsutrymme.

Och tro inte att vår politiska överhet utgör någon som helst garanti för att imamerna aldrig ska få sin vilja igenom.

Så här låter det från statsminister Stefan Löfven (S) idag:

”Bara för att man får säga, måste man inte alltid säga saker och ting. Jag har väldigt svårt att förstå dem som hela tiden ska provocera, skända och göra ner andra människor. Jag har oerhört svårt att se nyttan med det. Vi behöver inte ha det i vårt land.”

Och om ni nu mot förmodan tänker att högersidan i politiken är en mer principfast försvarare av mödosamt vunna medborgerliga fri- och rättigheter; tillåt mig introducera tidigare statsministern och utrikesministern, Carl Bildt (M):

Och på tal om överhet; enligt landets största morgontidning, Dagens Nyheter, är det ett missbruk av yttrandefriheten att bränna koranen:

”Bara för att det är tillåtet att bränna böcker är det varken lämpligt eller omdömesgillt”, heter det på DN:s ledarsida.

Nej, att grundlagen tillförsäkrar dig vissa rättigheter innebär ju inte att du tvunget måste utnyttja dem. Eller hur, dummer?

Fast nu är ju poängen med yttrandefrihet att även det som misshagar andra – ja till och med sådant DN:s oberoende liberala ledarsida finner stötande – ska få uttryckas. En gång i tiden var detta till och med en självklar liberal ståndpunkt.

Eller som tryckfrihetsexperten Nils Funcke påpekar:

”Man får häda och dra sådant som kyrkan eller andra samfund håller för heligt i smutsen, det ryms inom yttrandefriheten, och det får präster och imamer finna sig i.”

Ja, får man det? Fortfarande?

Jag har väldigt svårt att förstå dem som hela tiden ska provocera, skända och göra ner andra människor. Jag har oerhört svårt att se nyttan med det. Vi behöver inte ha det i vårt land.

Statsminister Stefan Löfven (S) om yttrandefrihet och koranbränning.

Att du i tal och skrift ska hålla dig till det som är ”lämpligt”, det som inte provocerar, är en tanke som onekligen ligger i tiden. I stora delar av västvärlden växer sig en rörelse starkare vars mål är att allt tal ska övervakas, kontrolleras och tuktas. Ord som någon uppfattar som kränkande kallas symboliskt våld.

Och att vara tyst är inte en utväg. ”Silence is violence” lyder ett av slagorden från den totalitära Black Lives-matterrörelsen, omhuldad av i stort sett hela det politiska etablissemanget i Sverige. Att undvika att säga fel saker räcker inte, du måste säga rätt saker för att slippa bli utpekad som fascist.

Hur som helst.

Malmös muslimska församlingar kan i alla fall redan glädjas åt att det numera tycks finnas ett informellt hädelseförbud på plats, infört bakvägen, som Ilan Sadé, jurist och ordförande i partiet Medborgerlig samling, nyligen konstaterade.

Flera hatbrottsutredningar pågår med anledning av de islamfientliga manifestationerna i Malmö i fredags. En gäller koranbränningen på en cykelväg vid Emilstorp, inte långt från Rosengård, en annan manifestationen på Stortorget samma eftermiddag där en koran sparkades runt på marken.

En hel del talar för att lagen om hets mot folkgrupp, med dess förbud mot att uttrycka ”missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras […] eller trosbekännelse”, är på väg att utvecklas till en lag mot hädelse.

Minst lika illavarslande är de anmärkningsvärda skäl Polisen anfört för att försöka stoppa Paludans och Parks provokationer.

När Paludan försökte resa in i Sverige stoppades han vid gränsen av polisen som också utfärdade ett tvåårigt inreseförbud, ett ingripande som, vad det verkar, saknar motstycke.

Paludans inreseförbud motiveras med en paragraf i utlänningslagen som säger att en EES-medborgare får avvisas om denne ”utgör ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse”.

Vad denna hotbild består i har Polisen inte velat utveckla. Mattias Sigfridsson, tillförordnad chef för polisområde Malmö, har gång på gång hänvisat till polisens ”samlade bedömning”.

”Vi på polisen står upp för alla människors lika värde och värnar alla människors trygghet och säkerhet. Vi måste ta hänsyn till säkerheten för både arrangör, deltagare och medborgare. Därför ser vi inte att vi har någon möjlighet att bevilja tillstånd”, förklarade Sigfridsson beslutet att avslå ansökan, tillförordnad chef för polisområde Malmö.

Förvaltningsrätten gav polismyndigheten rätt och skriver följande i ett pressmeddelande:

”Förvaltningsrätten konstaterar att den sammantagna hotbilden kring den planerade sammankomsten är sådan att det finns en uppenbar risk att den kan äventyra ordning och säkerhet. Hotbilden framstår som så pass allvarlig att en inskränkning av mötes- och demonstrationsfriheten är motiverad.”

Kan det tolkas på annat sätt än att det finns människor med ett våldskapital som polisen inte kan hantera som är beredda att stoppa koranbränningar och liknande?

Sverige har de senaste decennierna sett ett antal nazistiska manifestationer genomföras, med polisens tillstånd. Inte sällan har det lett till svåra ordningsstörningar och våldsamma sammandrabbningar mellan ordningsmakten och motdemonstranter.

Men hotbilden när muslimer provoceras är alltså något Polisen vad det verkar inte kan hantera.

”Det är givetvis ett fruktansvärt samhällsproblem om våld eller hot om våld skulle ändra möjligheterna att demonstrera så som vi känner dem”, kommenterade Henrik Wenander, professor i offentlig rätt vid Lunds universitet, inför förra fredagens manifestationer.

Det tycks vara där vi nu befinner oss.

Rasmus Paludan ger sig inte. Han har nu ansökt hos Polisen om att få genomföra koranbränningar på fem platser i Stockholm nästa lördag.

Det kan trots allt finnas skäl att skänka dansken en tacksamhetens tanke. Hans provokationer har ställt saker och ting på sin spets och avslöjat hur bräckligt stödet för den vidsträckta svenska yttrandefriheten faktiskt är.