Svensk politik

Svenska Kyrkan, Röda Korset och Rädda Barnen – med lögnen som vapen.

BIld av Jim Black från Pixabay

En opinionsundersökning kan vara bra till annat än mäta opinionen. Exempelvis är den ett utmärkt redskap för att påverka densamma.

Som när Svenska Kyrkan, Rädda Barnen och Röda Korset av Novus beställer en opinionsmätning om attityder till invandring.

Resultatet presenterar de tre organisationerna på följande sätt:

”En majoritet av svenskarna är fortsatt positiva till en medmänsklig migrationspolitik.”

Tanken med undersökningen påstås vara att att kartlägga allmänhetens inställning till några migrationsrelaterade frågor.

Jag vill hävda att syftet är något helt annat: att skapa en bild av att den migrationspolitik de tre organisationerna vill ha också är vad de flesta svenskar önskar.

En falsk bild.

Ett sätt att manipulera opinionen helt enkelt.

Birgitta Hallonsten, chef för avdelningen för kyrkoliv på kyrkokansliet, ger möjligen en ledtråd, och möjligen helt oavsiktligt, när hon till Kyrkans Tidning säger:

”Vi kan inte svara med säkerhet på varför det ser ut så här men det vi ser är att så fort frågan ställs kring människor och inte kring antal och volymer så händer det något med svaren.”

Ja, vad kan det bero på?

En tanke, på intet sätt ny:

Som man frågar får man svar.

Svensk Kyrkan, Rädda Barnen och Röda Korset är tre utmärkta exempel på O’Sullivans lag (även kallad Conquests andra lag): Varje organisation som inte är en del av den politiska högern kommer med tiden att bli en del av den politiska vänstern.

Röda Korset ”tar inte ställning i fråga om politik”. Rädda Barnen är ”politiskt och religiöst obundna”. Och Svenska Kyrkan anser sig väl stå över sådana jordiska saker. Samtidigt är organisationerna i högsta grad involverade i politiken och då fast förankrade i en utpräglad vänsterposition.

Migrationspolitik är ett talande exempel.

I Tio tips om opinionsundersökningar understryker pr-byrån Westander att de frågor som ställs inte ska vara ”uppenbart styrande”. Utmaningen för den som vill ge en skev bild av opinionen för att i nästa led kunna påverka människors attityder, är således att hitta frågor/påståenden som styr svaren utan att det är alltför uppenbart.

Svenska Kyrkan, Rädda Barnen och Röda Korset har nog försökt efter bästa förmåga.

Undersökningen består av tre påståenden som människor fått ta ställning till:

  • Barn som vistats flera år i Sverige och lärt sig svenska språket ska ha en möjlighet att stanna i Sverige.
  • Barn och föräldrar på flykt som splittrats ska ha en möjlighet att återförenas i Sverige.
  • Personer med humanitära skäl, t.ex. svårt sjuka barn eller vuxna, ska ha möjlighet att stanna i Sverige.

Det är knappast en tillfällighet att det luddiga uttrycket ”ska ha en möjlighet att” används i samtliga tre påståenden. Ett rakt, entydigt ”ska få” hade gjort valet tydligare

”Ska ha en möjlighet att” är en formulering gjord för at stöta bort så få som möjligt. Så intetsägande att den kan få de flesta att instämma i åtminstone viss utsträckning – från den som anser att i princip alla ska få stanna till den som tycker att det nog behövs en möjlighet att göra undantag i enstaka, särskilt ömmande fall.

När påståendena är så här otydliga till sin innebörd; när ingen av alla de svåra avvägningar som är nödvändiga i verkligheten behöver eller kan göras; när de olika alternativens sammantagna konsekvenser är fullständigt omöjliga att överblicka, varför då inte visa sig från sin generösa sida och instämma i påståendena? Åtminstone delvis? Det är mänskligt att vilja visa sig medmänsklig.

Organisationerna, några av de tyngsta och resursstarkaste företrädarna för den svenska invandringslobbyn, lyfter fram att ”tre av fyra instämmer i att barn som vistats flera år i Sverige och lärt sig språket ska ha en möjlighet att stanna”.

Återigen: vad har den som instämmer i detta påstående egentligen gett sitt stöd till?

Hur många är ”flera år”? Två, tre, fem eller åtta? Och vad innebär det att ha ”lärt sig svenska”? Att kunna göra sig hjälpligt förstådd eller att tala som en infödd?

Vem räknas förresten som barn? I Sverige verkar det kunna täcka in allt från spädbarn till män i trettioårsåldern. Gäller det barn som kommit till Sverige med sina föräldrar – och oavsett om föräldrarna har skyddsskäl eller ej? Och spelar det ingen roll om barnens långa vistelse i Sverige är en följd av att föräldrarna gått under jorden eller på olika sätt förhalat en utvisning?

Vad de tre beställarna anser kan vi ana, hur de som svarat ställer sig går bara att gissa.

Att göra språkbegåvning utslagsgivande när det gäller vilka barn som ska få stanna i Sverige, är det förenligt med principen om alla människors lika värde, som de tre organisationerna annars förfäktar med sådan emfas?

Svaren grupperas sedan på sedvanligt sätt så att de som instämmer helt och de som instämmer delvis, räknas som positiva, i det här fallet att de stödjer en ”medmänsklig migrationspolitik”. Men när någon instämmer delvis i att personer med ”humanitära skäl” ska ”ha möjlighet att stanna”, vilka slutsatser kan vi dra om vad detta innebär rent konkret?

Så här går det att fortsätta, men jag gissar att poängen gått fram vid det här laget.

Jag är ingen expert på opinionsundersökningar men jag förstår inte riktigt hur det ska gå och dra några meningsfulla slutsatser utifrån hur människor reagerar på den här typen av oklara påståenden. Men som sagt, syftet med denna övning var förmodligen ett annat än att mäta opinionen.

Skulle Svenska Kyrkan, Rädda Barnen och Röda Korset verkligen vara helt omedvetna om hur svaren styrs av hur påståendena är formulerade, vilket Hallonsten vill ge sken av? Det framstår som tämligen osannolikt. Jag är faktiskt beredd att satsa en ansenlig summa på att de som tog fram den här undersökningen visste precis vad de gjorde och varför.

Hur enkätens lydelse påverkar svaren kan anas när den här mätningen jämförs med andra inom samma ämnesområde.

Novus, som alltså genomförde den undersökning Svenska Kyrkan, Röda Korset och Rädda Barnen lutar sig mot, gjorde tidigare i somras en annan mätning för SVT:s räkning.

Där ställdes den raka frågan ”anser du att Sverige ska ta emot fler eller färre asylsökande”. 63 procent svarade färre. Endast 8 procent ville att Sverige skulle ta emot fler asylsökande.

I den senaste SOM-undersökningen sade 58 procent att det var ett bra förslag att ta emot färre flyktingar, 20 procent tyckte att det var ett dåligt förslag.

Det är värt att notera att det inte någon gång under SOM-mätningarnas historia har funnits en majoritet för att ta emot fler flyktingar. Vilket inte hindrat att politikerna fört just en sådan politik, för övrigt ivrigt påhejade av Svenska Kyrkan, Rädda Barnen och Röda Korset.

Nu kämpar dessa organisationer för att de senaste decenniernas katastrofala politik ska få en fortsättning. Med lögnen som vapen.