Integration,  Migration,  Svensk politik

Rasistchocken som inte var så chockerande.

Från Sverige-samtal på You Tube med Henrik Jönsson, Jan Emanuel Johansson och Ulf Kristersson.

Veckans rasistchock var den tidigare socialdemokratiske riksdagsledamoten Jan Emanuel Johanssons synpunkter på bruket av utländska flaggor vid studentfirande i Sverige.

Han gillar det inte riktigt.

Ett kort klipp med Johansson orsakade ett smärre utbrott av rasism-tourettes bland vänsterns finaste, från nysskommunister till gröna khmerer:

”Det här kan ju vara löjligt, men jag kan till och med psyka mig när det kommer studentflak, och så hänger det en massa flaggor som inte är svenska. Och jag vill gärna gå till dom: ’Men hörru, vem tror du har pröjsat din utbildning? Den där flaggan har ingenting … du ska tacka Sverige, du ska tacka systemet'”, säger Jan Emanuel Johansson i klippet ur ett samtal med debattören Henrik Jönsson och Moderaternas partiledare Ulf Kristersson. 

”Det här var ju rätt jävla vidrigt”, kommenterade Vänsterpartiets riksdagsledamot Ali Esbati.

Aftonbladets profilerade krönikör Johanna Fränden twittrade klentroget: ”Säg att Ulf Kristersson är inklippt. Inte sitter han väl och nickar åt detta?”

Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson kallade Jan Emanuel Johanssons uttalande för ”rassetugg”.

Lorentz Tovatt, klimat- och energipolitisk talesperson för Miljöpartiet, upprördes även han över att Kristersson inte protesterade mot Jan Emanuels förment rasistiska uttalande:

”Varför sitter Kristersson och hummar med i denna rasism?”

Vari det rasistiska ligger behöver som så ofta inte förklaras. Det är underförstått. Och förstår du inte – så är du rasist.

Case closed.

Det politiskt korrekta etablissemanget och dess tillskyndare har vant sig vid att ha såväl problemformuleringsprivilegiet som tolkningsföreträde. Då är argument överflödiga. Att stämpla räcker. Eller har i alla fall räckt.

Låt oss lämna frågan om vad som motiverar den enskilde eleven att svepa sig i en flagga från hemlandet eller föräldrarnas hemland därhän, och istället betrakta detta ur åskådarens perspektiv, den som ser studentflaket med alla flaggorna rulla förbi.

En flagga är en symbol. Den signalerar tillhörighet och lojalitet. Kanske stolthet. Patriotism. Nationalism. En känsla av gemenskap – ett föreställt vi i förhållande till ett föreställt dom. Sådant som ger anständiga liberaler rysningar.

Också studentfirandet har sin symbolik.

”Sjungom studentens lyckliga dag, låtom oss fröjdas i ungdomens vår! Än klappar hjärtat med friska slag, och den ljusnande framtid är vår.”

Så inleds den klassiska Studentsången. Att ta studenten är att ta steget ut i vuxenvärlden. Studenterna är de som med friska hjärtan och ogrumlade sinnen står redo ta över ansvaret. De är framtiden.

Så vad signalerar då studenter insvepta i utländska flaggor, studentflak prydda med palestinska, iranska, somaliska, irakiska, afghanska flaggor?

Jan Emanuel Johansson medger att ”det kan vara löjligt” att hänga upp sig på dessa flaggor, men att han ändå inte kan låta bli att reagera. Han är inte ensam.

Det krävs ingen större inlevelseförmåga för att förstå att detta kan uppfattas som att det svenska, det den blågula flaggan symboliserar, är på väg bort, ut. Att denna nya generation, som så småningom kommer att ta över, har sin lojalitet, sin tillhörighet på annat håll. Åtminstone delvis.

Flaggorna kan ses som en signal om att dessa ungdomar inte har några ambitioner att bli en del av den föreställda gemenskap som historiskt sett varit vår, tvärtom. De har valt att helt eller delvis ställa sig utanför. De har sin främsta lojalitet, sin samhörighet någon annan stans.

Jag hävdar inte att det är så. Inte att det måste vara så. Bara att det kan vara så och framförallt: det kan uppfattas så. Och att detta inte är en orimlig slutsats av flaggvalet.

Flaggor är så klart endast detaljer, rekvisita i ett större skeende där Sverige snabbt förändras och den utlovade mångkulturella utopin – den som skulle bli slutresultatet av detta unika, irreversibla, fullskaliga samhällsexperiment alltmer börjar påminna om en dystopi.

Växande segregation. Etniska enklaver. En underklass, ett trasproletariat för att tala med Marx, importerad utifrån genom invandring.

Nya ord och begrepp som smyger sig in i det offentliga samtalet: ”Utanförskapsområden”. ”Skuggsamhälle”. ”Papperslösa”. ”Klankriminalitet”. ”Det muslimska civilsamhället”. ”Balkongflickor”. ”Hedersvåld”. ”Förnedringsrån”.

I decennier har bruket av den svenska flaggan ifrågasatts. Att öppet skylta med en svensk flagga har av den politiskt korrekta överheten betraktats som något suspekt, ett illa dolt rasistiskt budskap. Provocerande.

Att ifrågasätta viftandet med andra länders flaggor i olika sammanhang är däremot bara en annan form av rasism.

När Nacka gymnasium för några år sedan förbjöd alla flaggor utom den svenska i samband med skolans studentavslutning utlöste detta stor indignation. Det är ”att frysa ut alla nationaliteter utom den svenska på en av livets största högtider”, hette det på Expressens kultursida.

Till följd av kritiken backade naturligtvis skolledningen i Nacka. Alla flaggor – även den svenska – bannlystes. Det är så det brukar sluta. Den lätta utvägen. Ett ställningstagande som också det kan ses som djupt symboliskt: den svenska flaggan är i Sverige inte mer värd än andra nationers flaggor.

Men att ifrågasätta det rimliga i att den svenska flaggan stoppas i Sverige, vid en traditionstyngd nationell tilldragelse som studentfirandet, är enligt förhärskande politisk ortodoxi även det något som enbart rasister ägnar sig åt.

Med repression ska illusionen om Det Nya landet, lyckligt och lyckosamt mångkulturellt, upprätthållas.

Klaga inte. Ifrågasätt inte. Håll dina tankar för sig själv. eller ännu bättre: tänk inte själv. Håll käften.

Samtalet mellan Jönsson, Johansson och Kristersson är en timme långt. Vänsterns upphetsning har sin grund i ett 19 sekunder långt klipp som lagts ut på Twitter av Helena du Rées, juris doktor och kriminolog, som passande nog presenterar sig med mottot ”Utveckla mer och förenkla mindre så kanske vi förstår varandra”.

Och visst finns ett före och ett efter dessa 19 sekunder som kan vara väl så intressant att utveckla. Om nu avsikten är att förstå, inte att förtala.

Mycket av samtalet i videon kretsar kring integration. Upptakten till flaggincidenten är en diskussion om klassresor. Om hur Ulf Kristerssons mormor jobbade som städerska, om hur hans mor var den första i familjen som tog studenten och sedan läste i Lund. Om den stolthet detta gav upphov till och tacksamheten det väckte mot ett samhälle som gav alla denna möjlighet.

Samtalet leder sedan in på Jan Emanuel Johanssons bakgrund. Uppväxten i ett miljonprogramsområde i Uppsala, Gottsunda – idag klassat som särskilt utsatt område för övrigt. En ungdom präglad av sociala problem.

”Ja, jag har gjort en klassresa, och ja, jag kommer ifrån struliga förhållanden och jag upplever en fantastisk tacksamhet, både mot krafter jag inte kan påverka, men också gentemot samhället för att det har gett mig den möjligheten och den hjälp jag faktiskt har fått ifrån samhället. Och jag skulle ju önska att man faktiskt vågade prata om just det, att … det som du får i skolan till exempel.”

Och sedan kommer det, de 19 sekunderna:

”Jag kan tilll och med … det här kan ju vara löjligt, men jag kan till och med psyka mig när det kommer studentflak, och så hänger det en massa flaggor som inte är svenska. Och jag vill gärna gå till dom: ’Men hörru, vem tror du har pröjsat din utbildning? Den där flaggan har ingenting … du ska tacka Sverige, du ska tacka systemet'”.

Efter de 19 sekunderna fortsätter Johansson:

”Och bara då, när du känner att du också kan vara tacksam mot samhället, så upplever du dig som en del av det. Det finns bara ett enda sätt att bli en del av samhället och det är att bidra till samhället. Och när vi kommer fram till det, gemensamt, det är då vi bygger Sverige. Och bygger ett bra samhälle.”

Och plötsligt framstår Jan Emanuel Johanssons uttalande i en något annan dager. Att känna tacksamhet, gentemot ”systemet”, är inte något som gäller enbart invandrare. Det gäller honom själv. Det gäller alla.

En i grunden rätt sossig och sympatisk tanke om det goda samhället och den starka staten, om folkhemmet. Om att göra sin plikt för att kunna kräva sin rätt.

Inte så chockerande, med andra ord.

Av den präktiga rasistiska rock som vänstern tråcklat ihop återstår blott en tummetott. Och knappt det.