Media

Public service – radio och tv i identitetspolitikens tjänst.

Cilla Benkö, vd på Sveriges Radio.

Uppropet Vems SR? på Sveriges Radio är intressant på många sätt. Inte minst för vad det säger oss om public service inre liv.

Om det tidigare rådde några tvivel om att svensk public service präglas av en vänsterpolitisk agenda, bör dessa nu vara undanröjda.

Det centrala här är nämligen att förslagen på intet sätt utgör ett radikalt avsteg från den interna kultur – eller ideologi – som är förhärskande inom public service. Snarare är de ännu några kliv på den väg de tre bolagen SVT, SR och UR vandrat ett bra tag.

Ett uttalat syfte med uppropet är att driva på politiseringen av public service ytterligare. Fler ”rasifierade” ska rekryteras eftersom det är nödvändigt för att rapporteringen ska kunna förändras, och rapporteringen måste förändras eftersom den inte anses ”spegla” Sverige på ett korrekt sätt.

De som står bakom uppropet, liksom alla som stödjer det, skulle kanske hävda att detta inte har med politik att göra. Att det inte är en fråga om vänster eller höger. De skulle hävda att det handlar om alla människors lika värde. Om rättvisa.

Är vi inte alla antiraster?

Men detta är inte en antirasism vilken som helst, det är en antirasism med tydliga ideologiska förtecken, präglad av identitetspolitik och intersektionalism.

Det är inte en antirasism som strävar efter lika möjligheter, det är en antirasism som kräver lika utfall, på tredje decimalen när.

Det är inte en antirasism som strävar efter att ingen människa ska bedömas utifrån sitt yttre, utan dess radikala motsats; en antirasism som sorterar, kategoriserar och rangordnar människor utifrån hudfärg och etnicitet – likheten med rasism är i detta avseende påfallande.

Uppropet får snabbt stöd av ”39 radioprofiler”, varav ett trettiotal medarbetare på Ekot. De skriver:

”Det är plågsamt att bevittna hur Sveriges Radios ledning bemöter våra kollegor och problemen de slagit larm om. I stället för att omfamna det starka engagemang de visar för public service, för oberoende journalistik och demokrati, ifrågasätter ledningen deras berättelser.”

De 39 har som synes anammat en av den radikala identitetspolitikens grundteser: att den som invänder eller försöker försvara sig mot anklagelser om rasism därmed har bevisat att anklagelserna äger sin riktighet.

Detta är inte något nytt, bara en radikalare variant av en policy som redan tillämpas.

Uppropet ställer ett antal krav. De två första punkterna på listan lyder:

  • En inventering av Sveriges Radios anställda för att fastställa hur många som har utländsk respektive utomeuropeisk bakgrund. Sedan en vidare inventering av hur många av dessa som är svarta/afrosvenska. Denna inventering ska även inkludera andelen med utländsk. resp. utomeuropeisk bakgrund inom olika anställningsformer, samt andelen med ledande positioner.
  • Att Sveriges Radio sätter upp ett långsiktigt mål, med december 2025 som riktmärke, att minst 25% av alla anställda ska ha utländsk bakgrund och minst 15% ska ha utomeuropeisk bakgrund. Särskilt fokus bör läggas på att öka andelen svarta anställda på företaget.

Som sagt, detta är inte något nytt, bara en radikalare variant av en policy som redan tillämpas.

När Hanna Stjärne tog över som vd för SVT år 2015 var hennes första åtgärd att ta ett inriktningsbeslut om att ”öka mångfalden” inom företaget.

”SVT har länge arbetat med jämställdhetsfrågorna bland annat i rekryteringen och nu är nästan hälften av de anställda kvinnor. Bland cheferna är flertalet kvinnor. Nu vill vi förbättra mångfalden”, förklarade Stjärne i en intervju med Journalisten.

En undersökning hade då visat att 20 procent av de anställda var födda i utlandet eller hade minst en förälder född utomlands.

”Men vi vill att den andelen ska bli större, bland annat genom att sätta fokus på mångfalden i rekryteringen, samt att titta på ett antal pilotprojekt”, berättade Stjärne.

Om situationen idag, apropå uppropet, säger Hanna Nyberg, ordförande i journalistklubben på SVT:

”Men redan innan fanns det en väldigt livlig diskussion om de här frågorna. Vi har till exempel bjudit in SVT programdirektör Eva Beckman till vårt höstmöte för att prata om ”vitt i rutan”: representation bland SVTs programledare. Den diskussionen fanns oberoende av SR-uppropet. Kommer det ett upprop på SVT är det jättebra, vi backar det.”

I dagsläget har ”mångfalden” på SVT tydligen ökat till 22,5 procent, men Nyberg är inte nöjd:

”Det kan ju vara att man har en pappa som är född i Danmark.”

Tydligen är all mångfald inte riktig mångfald, enligt SR:s journalistklubb.

I grund och botten handlar uppropet inte om mångfald, inte om likabehandling eller rättvisa. Det handlar om makt.

I en artikel i Expressen berättar Anna Gullberg, vice ordförande i Publicistklubben, om sina erfarenheter från tiden som chef vid en av Sveriges Radios lokala kanaler i början av 2010-talet.

Där blev hon snabbt indragen i ett mångfaldsprojekt. Frågan hur SR skulle bli bättre på mångfald lyftes vid varje chefsmöte.

”Detta var första gången jag mötte identitetspolitiken i jobbet. På olika håll mättes det, fördes diagram över vilken sort som hörts i radion. Man, kvinna, makthavare, och så huruvida den där andra mångfalden, den som har med ursprung att göra, medverkade i radion.”

Det blir nästan lite komiskt när SR:s vd Cilla Bänkö nu, tio år senare, skriver följande:

”Sveriges Radios rekrytering styrs inte av procentsatser och kommer aldrig att göra det.”

Detta efter att Benkö i en annan intervju understrukit att 26 procent av medarbetarna på SR faktiskt har utländsk bakgrund.

Och dessutom gett en helt annan beskrivning av hur företaget jobbar:

”Vi rekryterar från faktorer, och plockar ut den bästa för jobbet för stunden. Ibland är etnicitet en avgörande faktor, ibland kön, ibland ekonomisk bakgrund, ibland om man kommer från stad eller landsbygd.”

I grund och botten handlar uppropet inte om mångfald, inte om likabehandling eller rättvisa. Det handlar om makt. Makten över public service, över journalistiken som bedrivs där, vems agenda den ska följa. Dagens vänster light eller en mer radikal variant.

Agendan påverkar programutbudet, hur nyheter vinklas, vilka frågeställningar som anses relevanta och vem som ska få komma till tals. Och, som tidigare konstaterats, är detta också avsikten.

På SR:s hemsida står följande att läsa:

”Grunden i Sverige Radios journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio ska inte ta ställning och ska vara oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen och verka i medborgarnas tjänst.”

En utmärkt målsättning. Då är det hög tid att företagets ledning tar den på allvar, innan den blir helt obsolet. Och public service med den.

I annat fall får politikerna gripa in. Public service ska inte vara en 9 miljarder skattekronors lekstuga för vänsteraktivister som vill ägna sig åt identitetspolitik och normkritik.