Ekonomi,  Media,  Migration

När professor Glädjekalkyl räknar på invandringens vinster.

Foto av Markus Spiske från Pexels

Enligt en ny studie är personer som politiskt står till höger mer misstänksamma mot forskare än vänstersympatisörer.

I Sverige uppgav 57 procent av dem som betraktar sig som vänster att de har stort förtroende för forskare. För de som betraktar sig som höger var den siffran 42 procent.

Att ifrågasätta auktoriteter tycks med andra ord numera vara vanligare bland högern än bland vänstern.

Kanske kan det åtminstone delvis förklaras av att mycken forskning har ett utpräglat vänsterperspektiv? Att många forskare också är aktivister med tydligt politiska syfte? Och att dessa forskare inte sällan lyfts fram i media?

Kanske är misstron rent av berättigad?

Bland de vetenskapliga publikationerna från Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet återfinns artiklar med titlar som Har vi råd med SD? och Stoppa utvisningar till Afghanistan.

Artiklarna är skrivna av Jesper Strömbäck, professor i journalistik och politisk kommunikation vid sagda lärosäte.

Strömbäck är visserligen också en välkänd och trägen flyktingaktivist, men att dessa alster bereds plats bland universitetets vetenskapliga publikationer framstår ändå som lite märkllgt.

Stoppa utvisningarna till Afghanistan är som framgår av rubriken en plädering för att asylsökande som kommit från Afghanistan – de så kallade ”ensamkommande barnen”, numera bara de ”ensamkommande” som i och för sig oftast kommer från Iran – ska få stanna i Sverige.

Strömbäcks slutsats i artikeln Har vi råd med SD? är att frågan inte kan besvaras. Att försöka räkna ut den saken är lika dumt som att beräkna om Sverige har råd med invandring, menar han.

”Nu kanske någon tycker att det verkar orimligt att göra sådana här beräkningar för en enskild grupp som SD, inte bara därför att det pekar ut dem som tillhör gruppen utan också för att de bygger på många antaganden och inte tar hänsyn till de samhällsekonomiska aspekterna. Och det kan man självklart tycka. Samtidigt bör man då ha i åtanke att det är så här man förenklat gör beräkningar av hur mycket invandring kostar eller bidrar med. Om man tycker att det är orimligt att på det här sättet försöka beräkna om Sverige har råd med SD borde man i logikens namn anse detsamma när det gäller invandring.”

Och det är onekligen en intressant och inte minst oväntad slutsats med tanke på att Strömbäck för några år sedan skrev en hel bok som gick ut på att beskriva vad invandring betytt och betyder ekonomiskt för Sverige.

Titeln talar sitt tydliga språk – Utan invandring stannar Sverige.

Boken, som gavs ut våren 2016, inte långt efter den akuta flyktingkrisen hösten 2015, handlar enligt Strömbäck om vad forskningen säger om hur Sverige påverkas av invandring, inte om hans “egna åsikter och värderingar”.

Och tydligen är invandring enligt forskningen en lysande affär. Har alltid varit det. Kommer alltid att vara det – åtminstone på lång sikt. Det är i alla fall så Strömbäck framställer saken.

Bokens kapitel har rubriker som Utan arbetskraft stannar Sverige, Utan kunskap stannar Sverige, Utan företagande stannar Sverige och Utan globalisering stannar Sverige. Och allt detta – arbetskraft, företagsamhet, uppfinningsrikedom, ekonomiska och kulturella kontakter med omvärlden – kan Sverige i stor utsträckning tacka invandringen för. Enligt Strömbäck.

Budskapet påminner starkt om vad tidigare Moderatledaren och statsministern Fredrik Reinfeldt sade när han i november 2006 besökte den invandrartäta stadsdelen Ronna i Södertälje:

“Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.”

I boken varnar Strömbäck lustigt nog för bekräftelsebias: människors benägenhet att se enbart till fakta som stödjer den egna tesen, de egna känslorna och åsikterna. Den som är negativ till invandring har därför en tendens att ta till sig information som lyfter fram vad invandring kostar, medan den som är positiv till invandring tenderar att “föredra information som lyfter fram invandringens vinster”.

Och så är det i stor utsträckning.

Ironin i det hela är att Utan invandring stannar Sverige är ett skolexempel på just bekräftelsebias och möjligen också på hur man genom ett medvetet skevt urval av fakta vill vilseleda läsaren.

Boken hyllades självfallet av Strömbäcks meningsfränder. Ja, den bekräftade ju deras känslor och åsikter.

”Jesper Strömbäck har skrivit en fin och viktig bok om invandringens betydelse för Sverige. Den är lysande och nödvändig i dessa tider!”
Theodor Kallifatides, författare

”Oerhört pedagogisk bok som alla borde läsa. Strömbäck levererar 200 sidor späckade med bevis på hur migrationen och mångfalden stärker Sverige.”
Alexandra Pascalidou i Dagens Nyheter

”Här smattrar forskningsresultaten fram som uppiggande nyårssmällare. Man hoppar till, gång på gång, förvånad och överrumplad, av olika uppgifter Det är helt enkelt de invandringsfientliga som saknar förankring i verkligheten.”
Per Wirtén i Sydsvenskan

”Sverige har alltid vunnit på invandring. Det har vi vetat länge och nu finns det svart på vitt i professor Jesper Strömbäcks nya bok Utan invandring stannar Sverige.”
Eskilstuna-Kuriren

Mer ironi.

Att ingen har rätt till sina egna fakta är ett sådant där påstående som vid första påseende framstår som sunt förnuft. Fakta är fakta. Det finns inga “alternativa fakta”.

Men även om det inte finns alternativa fakta finns det ofta alternativa förklaringar. Framför allt är fakta sällan entydiga. Inte sällan motsäger vad som beskrivs som fakta varandra. Enkla, självklara fakta som så att säga står för sig själv är i regel en bristvara inom samhällsvetenskaperna.

Låt oss nu titta närmare på några av Strömbäcks fakta. De flesta är välbekanta.

I ett glesbefolkat land som Sverige är en växande befolkning “ekonomiskt gynnsam och skapar möjligheter”, hävdar Strömbäck. Om Sverige skulle vara lika tätbefolkat som Tyskland så skulle här finnas plats för 94 miljoner invånare, noterar han:

“Att hävda att det inte finns plats för fler människor i Sverige håller därför inte.”

Kanske satt Strömbäck på samma plan som Fredrik Reinfeldt, som en gång under sin statsministertid gjorde följande observation:

“Jag flyger ofta över den svenska landsbygden och det skulle jag vilja råda fler att göra. Där finns oändliga fält och skogar. Där finns mer plats än man kan föreställa sig. De som hävdar att landet är fullt, de bör visa var det är fullt.”

Och detta är onekligen obestridliga fakta. Men så vet jag heller inte om någon någonsin hävdat att Sverige är fullt i denna mening. Argumentet från Reinfeldt och Strömbäck är bara en halmgubbe.

Och i förbigående sagt; varför stanna vid en jämförelse med Tyskland, eller Danmark, som Strömbäck också nämner? I Bangladesh bor 1 176 personer per kvadratkilometer, i Sverige endast 23. Om Sverige var lika tätbefolkat som Bangladesh skulle det finnas plats för i runda tal 510 miljoner invånare här.

“Invandring är inget nytt fenomen, Sverige har tagit emot invandrade i alla tider”, påpekar Strömbäck. Ja. Det kan förmodligen sägas om de flesta länder.

I Strömbäcks redovisning av Sveriges historiska invandring passerar de alla revy: vallonerna, de tyska köpmännen, skottarna som startade bryggerier.

Och vad tänker sig Strömbäck att det finns för lärdomar att dra av en historisk återblick som denna?

“Av alla högre befäl i början av 1600-talet var uppskattningsvis 45 procnt födda i ett annat land och detsamma gällde cirka 48 procent av alla ryttmästare.”

Dessa historiska paralleller som ska ge sken av att invandring är ett normaltillstånd har inte mycket med dagens situation att göra.

Migration har mycket riktigt funnits i alla tider, men det innebär inte, som Strömbäck vill ge sken av, att Sverige alltid varit ett invandringsland.

Sverige har historiskt sett varit ett extremt homogent land i befolkningshänseende.

År 1900 utgjorde andelen utrikes födda mindre än en procent. 1940 var den lite drygt 1 procent. Därefter började ökningen. 1970: nästan 7 procent. 1990: drygt 9 procent. 2000: 11,3 procent. 2019: 19,6 procent.

De senaste 20 åren har antalet utrikes födda ökat från 1 miljon till drygt två miljoner och utgjorde förra året 19,6 procent av befolkningen.

Andelen med utrikes bakgrund – då ingår även inrikes födda med två utlandsfödda föräldrar – var  vid senaste årsskiftet 25,5 procent.

I kapitlet Utan arbetskraft stannar Sverige ägnas ett långt avsnitt åt att visa hur Sverige, utan invandringen på nästan 1,5 miljoner människor från 1990 och framåt, hade haft en i runda slängar 1,5 miljoner lägre befolkning.

Vilka slutsatser läsaren förväntas dra av denna information är oklart.

Tänk om alla med invandrarbakgrund, 17 procent av den sysselsatta befolkningen, skulle försvinna, spekulerar Strömbäck.

“Ett stort tomrum skulle uppstå, och det skulle inte kunna fyllas av inrikes födda.”

Som om valet stod mellan invandring på nuvarande eller högre nivå eller ingen invandring alls.

Om vi försöker föreställa oss ett Sverige utan invandring så skulle ett sådant land givetvis ha anpassat sig – ekonomiskt, teknologiskt och på andra sätt – till ett betydligt mindre arbetskraftsutbud. Till ett arbetsliv där avsevärt fler uppgifter än idag automatiserats och ersatts av olika former av tekniska lösningar. Och så vidare.

Det är i princip inte konstigare än att coronapandemin på kort tid inneburit en övergång till avsevärt mer distansarbete.

Migration har mycket riktigt funnits i alla tider, men det innebär inte, som Strömbäck vill ge sken av, att Sverige alltid varit ett invandringsland.

Låt oss göra ytterligare några nedslag i Strömbäcks framställning.

Ungefär 15 procent av alla företag i Sverige drivs av personer med utländsk härkomst. Det är mindre än deras andel av befolkningen, 21 procent enligt boken. Det talar inte direkt för Strömbäcks påstående att det svenska företagandet avstannar utan invandring.

Vilket Strömbäck också motvilligt tvingas medge. Fast inte riktigt. Det kan “kanske” framstå som om personer med utländsk bakgrund är underrepresenterade, skriver han.

Skenet bedrar tydligen.

“Studerar man andelen inrikes och utrikes födda företagare av alla sysselsatta under de senaste tio åren visar statistiken dock att det under hela perioden har varit vanligare att kvinnor födda utomlands är företagare än att inrikes födda kvinnor är det. De flesta år har det också varit något vanligare bland utrikes födda män att vara företagare än bland män födda i Sverige.”

Nu finns det åtminstone en självklar förklaring till detta: att många invandrare startar små levebrödsföretag – jourbutiken på hörnet är väl det typiska exemplet – för att försörja sig, då de inte ser någon möjlighet att få anställning.

I kapitler Utan mångfald stannar Sverige hävdar Strömbäck att invandring bidrar till ”ökad kreativitet och ökad innovationsförmåga”. Beläggen för detta består huvudsakligen av några anekdoter plus ett antal studier från mycket speciella miljöer som USA:s Silicon Valley.

Låt oss istället lyssna till någon som – till skillnad från Jesper Strömbäck – själv forskar om migration och under årens lopp författat ett antal rapporter i ämnet, nationalekonomen Joakim Ruist:

”Påståenden om att kulturell mångfald är så bra för kreativitet och innovation att det uppstår vinster på sikt, som bara är svåra att mäta, har inget trovärdigt empiriskt stöd.”

När uppgifter faller Strömbäck i smaken – bekräftar hans åsikter – problematiseras de inte. Statistik, studier och rapporter som inte stämmer med hans världsbild försöker Strömbäck däremot kasta tvivel över efter bästa förmåga.

Detta är ett genomgående mönster i boken. Konfirmationsbias, som sagt.

Vidare.

“Invandring bidrar till att fler personer har sysselsättning”, argumenterar Strömbäck.

Och det låter ju bra. Vilket är tanken. Att fler “går till jobbet varje dag” än vid valfri tidigare tidpunkt är ett populärt sätt att blanda bort korten.

Men antalet personer som har sysselsättning är av sekundärt intresse. Att vara “sysselsatt” är som de flesta lärt sig vid det här laget inte detsamma som att vara självförsörjande. I den svenska statistiken räcker det att jobba en timme som anställd eller företagare under den vecka mätningen görs för att räknas som sysselsatt. Den som arbetar en timme utan lön i en verksamhet som någon i familjen äger, räknas som sysselsatt. Den som deltar i vissa arbetsmarknadspolitiska program, har lönebidrag eller anställningsstöd räknas också som sysselsatt. Liksom sjukskrivna, föräldralediga med flera.

Om Sveriges befolkning ökar med 100 000 och endast tio procent av dessa är sysselsatta enligt ovan, innebär det att antalet som “går till jobbet” ökat med 10 000, medan de sysselsattas andel av befolkningen minskat.

Att fler “går till jobbet varje dag” än vid valfri tidigare tidpunkt är ett populärt sätt att blanda bort korten.

Att Sverige av demografiska skäl – på grund av en åldrande befolkning – behöver stor invandring är ett mantra invandringsförespråkarna ständigt upprepar.

Även Strömbäck hävdar detta. Eftersom invandrare generellt är yngre än infödda “bidrar” invandringen till att föryngra befolkningen och öka andelen i yrkesverksam ålder.

“Så länge invandringen fortsätter att präglas av att de som invandrar är unga så kommer invandring fortsätta att föryngra befolkningen och minska de utmaningar som följer av att allt fler lever allt längre.”

På ett annat ställe skriver han:

“Sverige behöver invandring för att hantera de utmaningar som följer av den demografiska utvecklingen och för att antalet personer i arbetskraften inte ska minska.”

Nu finns det minst två grundläggande brister i detta resonemang. Det tar inte hänsyn till att även invandrare – tro det eller ej – blir äldre, inte heller till ökande medellivslängd.

Så här skriver två kollegor till Strömbäck vid Göteborgs universitet, Malte Andersson och Frank Götmark, ekolog och professor emeritus respektive professor i ekologi:

“Större invandring och befolkning gör att antalet äldre ökar ännu mer i framtiden. Fler pensionärer och vårdbehövande kräver då ytterligare invandring, och så vidare i evig rundgång.”

Arbetsförmedlingen har i flera år hävdat att Sverige behöver en omfattande invandring för att kompensera för minskningen av antalet inrikes födda i yrkesverksam ålder, något Strömbäck självfallet lyfter fram.

En av dessa rapporter från Arbetsförmedlingen föranledde följande kommentar av Martin Kolk, docent i demografi vid Stockholms Universitet och Institutet för framtidsstudier:

“Demografer har sedan länge dokumenterat att ökad invandring inte kan balansera en åldersstruktur på sikt i ett land där medellivslängden ökar. De invandrare som Arbetsförmedlingen anser ska balansera en ökad andel äldre på 2020-talet börjar själva nå pensionsåldern på 2040-talet. Då behövs en ännu större grupp invandrare som ska balansera ökningen av nyblivna pensionärer, och processen upprepas varje generation med större nettoinvandring. Eftersom medellivslängden fortsätter att öka varje år måste dessutom invandringen i arbetsföra åldrar bli högre för varje extra levnadsår i den äldre befolkningen.”

Kolk hänvisar också till en rapport från 2016 från forskningscentret Nordregio.

“I Nordregios rapport görs vanliga demografiska framskrivningar, och forskarna visar att för att hålla Sveriges åldersstruktur år 2015 konstant fram till år 2080 så behövs 38,1 miljoner nettoinvandrare under perioden, och Sveriges befolkning 2080 blir 54,6 miljoner. Det rör sig alltså om en befolkningsökning på 450 procent. Åren kring 2080 behövs 1,5 miljoner nettoinvandrare varje år.”

Inte så konstigt att Strömbäck påpekar att det finns gott om plats i Sverige.

Även om invandring har en föryngrande effekt, vilket den förvisso haft i Sverige, räcker inte det. Vad hjälper det att öka tillgången på arbetskraft om denna arbetskraft inte kommer i arbete? Försörjningsbördan kommer då att öka, inte minska.

En tillräckligt stor andel av dem som invandrar måste börja jobba inom rimlig tid så att de kan försörja sig själva, betala skatt och åtminstone bära sina egna kostnader – helst en del andras också.

Att invandrarnas bidrag till samhällsekonomin kan uppväga de stora nettoförluster som gruppen orsakar de offentliga finanserna lyckas Strömbäck heller inte göra sannolikt, långt mindre leda i bevis.

Så har inte varit fallet när det gäller flyktingar och deras anhöriga. Vilket är väl belagt av forskningen. Vilket antagligen förklarar varför Strömbäck ogillar den typen av beräkningar.

2009 visade Jan Ekberg i en utredning för Eso, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, att invandringen år 2006 innebar en omfördelning från infödda till invandrade på i storleksordningen 1,5-2 procent av bnp.

I en studie häromåret kom Joakim Ruist fram till att gruppen flyktinginvandrare 2015 innebar ett minus, en belastning för de offentliga finanserna, på 41,5 miljarder kronor. Vilket motsvarade 1 procent av Sveriges bnp detta år.

Ett annat sätt att beskriva detta är att en genomsnittlig flykting väntas leva 58 år i Sverige och att den personen då innebär en nettokostnad för landets offentliga finanser på cirka 74 000 kronor varje år. Det blir sammanlagt närmare 4,3 miljoner kronor.

Den här typen av beräkningar faller så klart inte Strömbäck i smaken. De underminerar trovärdigheten i hans budskap om att Sverige inte klarar sig utan invandring på minst nuvarande nivåer.

Strömbäck försöker komma runt detta genom att hävda att det som är en rejäl nettoförlust för de offentliga finanserna ändå är en storvinst i vidare perspektivet, samhällsekonomiskt.

Enligt Strömbäck har Sverige haft den näst största bnp-ökningen per capita (åren 2003-2013) bland samtliga EU-länder. Av detta ska vi enligt Srömbäck dra slutsatsen att ”det inte finns någon motsättning mellan högre tillväxt av bnp per person och relativt stor flyktinginvandring”.

Kanske inte. Men med tanke på de hundratals miljarder staten öst in i det svenska migrationsindustriella komplexet under 2000-talet – till allt från Migrationsverket till olika frivilligorganisationer som Röda Korset och Rädda Barnen; till Bert Karlssons asylboenden och Jan Emanuel Johnssons hvb-hem, familjehem och boenden för ensamkommande flyktingungdomar – är det kanske inte så märkligt om ekonomin stimulerats och bnp påverkats i positiv riktning.

Det innebär inte att invandringen är ekonomiskt lönsam, eller kommer att bli det i det långa loppet. Dessa astronomiska summor hade kunnat ge samma stimulans om de använts för andra och kanske till och med bättre ändamål.

Att belägga invandringens samhällsekonomiska konsekvenser är helt enkelt oändligt komplicerat – om det ens är möjligt. Att invandrarnas bidrag till samhällsekonomin kan uppväga de stora nettoförluster som gruppen orsakar de offentliga finanserna lyckas Strömbäck heller inte göra sannolikt, långt mindre leda i bevis.

När argumenten är svaga kanske ett frikostigt strösslande med välmenande plattityder ändå kan övertyga läsarna?

“Människan är en resurs. Inte ett problem. Det är människor och mänskligt arbete som skapar och ligger till grund för alla former av välstånd.”

”Varje människa som föds eller invandrar är en resurs, en möjlighet.”

”Varje människa kan gå från vad hen är till vad hen skulle kunna bli.”

I övrigt kan noteras att ett av Strömbäcks intresseområden inom forskning är ”kunskapsresistens”.

Det hade kunnat vara Göteborgshumor men jag tror inte att så är fallet.