Svensk politik

När hatet kom in i riksdagen.

Detta är en text som skrevs hösten 2010, efter valet som innebar att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. En text aldrig avsedd för publicering, snarare skriven i terapeutiskt syfte. När jag läser den nu, tio år senare, känns det ändå som att den skulle kunna vara av intresse för fler än mig. Inte minst med tanke på att det hela tiden talas om hur Sverigedemokraterna sprider hat och hot mot journalister och (andra) politiska motståndare.

Före. Efter.

Hatet har kommit in i riksdagen, läser jag i Aftonbladet. Många andra hävdar samma sak. Denna enighet är väntad.

Men för mig framstår det som om hatet funnits där hela tiden, också i riksdagen.

Vad som hänt är att det utlösts, med full kraft.

Under denna valrörelse har en våg av hat svept över landet, över tidningarnas sidor, i radio, i teve.

Föremålet för detta hat är Sverigedemokraterna.

Det ser ut att få effekt.

I torsdags kväll överfölls och knivskars en man som kandiderat för Sverigedemokraterna i Hjällbo i Göteborg.

I mändags knivskars en man på Södermalm i Stockholm. Han uppgav för polisen att han angripits för att gärningsmännen trott att han var Sverigedemokrat.

Om nu dessa brott mot förmodan klaras upp blir det kanske klarlagt om överfallen var politiskt motiverade, osannolikt är det inte.

När de invalda Sverigedemokraterna i onsdags anlände till riksdagshuset var hela Riksgatan utanför avspärrad. Sverigedemokraterna höll sin valvaka i en källarlokal någonstans i Stockholm, polisövervakad självklart.

Vem är hatad, vem är hotad?

Under valrörelsen har partiet fått ställa in flera valmöten, andra har fått avbrytas, de flesta har utsatts för sabotage och störningar.

Vem är hatad, vem är hotad?

Sverigedemokraternas hemsida hackades och över 5 700 personer som av olika anledningar tagit kontakt med partiet hängdes ut på nätet med namn, adress och telefonnummer. Flera har hotats efter det.

Vem är hatad, vem är hotad?

Kandidater har hoppat av.

“Jag har fått klart för mig vilka oerhörda konsekvenser mitt kandiderande till Oxelösunds kommun kan få för min familj”, säger en man som inte vill riskera familjens trygghet genom att jobba politiskt för Sverigedemokraterna.

Hatets kolportörer har marscherat på gator och torg, i facklors sken, skenheliga och självrättfärdiga.

Hatet fungerar. Är ni nöjda? Känns det fint? Känner ni er goda?

Expressen berättar att en helt ny hotbild väntar med SD i riksdagen, att Jimmie Åkesson lever med ständiga dödshot.

Men enligt statsminister Fredrik Reinfeldt har SD:arna sig själva att skylla.

“Jag vill gärna påpeka att dom som lever på att driva upp ett vi- och dom-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer.”

Jo, jag vet allt om SD:s rötter i nazismen. Men detta handlar om något annat. Sverigedemokraternas oförlåtliga brott, det som gör dem till lovligt villebråd, är att de ifrågasatt invandringens välsignelsebringande effekter och det mångkulturella samhället.

Och det är oacceptabelt. Om detta ska vi inte tala, långt mindre samtala.

De politiskt korrekta kämpar för att dränka varje ansats till en sådan diskussion medelst en kakofoni av oartikulerade vrål, fördömanden och allsköns dumheter och plattityder.

Inte sällan är det svårt att förstå om det är allvarligt menat.

I Svenska Dagbladet skriver kolumnisten Anna Laestadius Larsson:

“En utgångspunkt skulle kunna vara att det är inget fel på stekt salt sill, svenska tetrapak och kullager. Men vad vore livet utan latinska bokstäver, arabiska siffror, grekisk demokrati och turkisk kebab?”

I Aftonbladet fortsätter den infantila kampanjen Vi gillar olika. Henrik Schyffert kämpar för att vara ironisk. Han efterlyser människor som kan tillföra något, människor som inte är som han, som inte är en typisk svensk:

“Såna som vi tänker mest på oss själva. Vi har svårt att engagera oss i allt som inte handlar om inskränkningarna i rätten att köra båt på fyllan och jobbiga parkeringsvakter.”

 I Metro efterlyser Alexandra Pascalidou information om “rasismens konsekvenser och kostnader”.

I Debatt i SVT för några kvällar sedan kom DN:s förre politiske redaktör Niklas Ekdal med det förkrossande argumentet att vi ju alla är invandrare och utlänningar i grund och botten, för någon gång måste ju våra förfäder ha vandrat in i detta land.

Argumentation av det här slaget får nästan Sverigedemokraternas företrädare att framstå som intellektuella giganter.

Jag förstår att ingen vill ta debatten om allt SD:s motståndare har att erbjuda är nötta fraser i stil med “mångfald är bättre än enfald”.

Bättre då att lita till hån och hat.

Hittills har det ju fungerat.