Demokrati,  Svensk politik

Morgan – en Twittersaga.

Som ni kanske noterat har vi en justitieminister som vill framstå som ytterst historiskt intresserad och bevandrad, inte minst i 1930-talets historia.

Statsrådet har till och med läst minst en biografi om Hitler. (Fast boken ser inte direkt ut att vara sönderläst).

Men ärligt talat verkar detta historiska intresse vara såväl nyväckt som instrumentellt. Hitler används för att ta billiga politiska poänger.

Årsdagen av nazisternas maktövertagande infaller så klart varje år men det är av någon anledning först i år som ministern funnit anledning att uppmärksamma detta. Inte ens på 80-årsdagen år 2013 tog han tillfället i akt att påminna sina följare och varna för en upprepning.

De få gånger Johansson nämnt Hitler i övrigt har varit för att angripa SD.

Lika instrumentellt tycks hans engagemang mot Förintelsen vara. Två gånger tidigare sedan Johansson gjorde entré på Twitter i januari 2010, har han nämnt Förintelsen i sina tweets, båda gångerna 2016, båda gångerna kopplade till Sverigedemokraterna.

Just i år tyckte justitieministern – för första gången – att det var viktigt att nå ut med sitt engagemang mot Förintelsen internationellt, därav denna Tweet på engelska.

En sökning på ”Kristallnatten”, ett annat tillfälle varje år då nazisternas historiska förbrytelser uppmärksammas, ger inte någon träff från Morgan Johanssons Twitterkonto.

Chamberlain, ni vet den brittiske premiärministern som återvände från ett möte med Hitler och utropade att han nått en överenskommelse om ”fred i vår tid” – ingen träff.

Churchill – ingen träff.

Mussolini – ingen träff.

Stalin – ingen träff.

Lenin – en träff.

Linné är inte Lenin, en helt korrekt observation.

Jag tror vi lugnt kan utgå från att justitieministerns plötsligt uppflammande intresse för Hitler, nazismen och Förintelsen inte är något annat än ett spel för gallerierna, ytterligare ett inslag i Socialdemokraternas pågående kampanj för att utmåla Sverigedemokraterna som våldsdyrkande nazister och övriga delar av oppositionen – Moderaterna och Kristdemokraterna – som demokratiskt opålitliga opportunister, redo att bana väg för till Hitlers svenska arvtagare vid första bästa tillfälle.

Hur det är möjligt att känna annat än förakt för sådana politiker är för mig en gåta.