Media,  Migration

I Expressen är flyktingaktivismen förklädd till nyhetsrapportering.

Skärmavbild från Expressen.se

Fotot ovan på den ”timide pojken” Shafiq H är från ett reportage i Expressen i mars 2019. Enligt reportaget, med rubriken “Shafiq, 20, inspärrad i tuffaste arresten – för sin russindryck”, är mannen på bilden nyss fyllda 20 och anlände till Sverige som 16-åring.

Expressenreportaget följer en för genren välbekant mall. Huvudpersonen ska utvisas enär Migrationsverket och migrationsdomstolen kommit fram till att han inte har rätt till asyl. Mot denna bakgrund byggs så en berättelse där föremålet för journalistens intresse utmålas som offer för ett orättfärdigt och omänskligt system, ett system som i det här fallet förvandlat en ung atlet med svart bälte i taekwondo till ett fysiskt vrak.

Kan det verkligen stämma att Shafik H var våldsam och hotfull, vilket ledde till att han flyttades från Migrationsverkets förvar i Märsta till Kronobergshäktets arrest? Anklagelserna om att han försökt tillverka vin  – “russindrycken” – har de någon grund? Det var ju bara en sportdryck, avsedd att ge energi och påskynda återhämtningen.

Handlar det kanske istället om trakasserier från personalen på förvaret?

Många menar att Shafiq H är oskyldig till allt som lagts honom till last.

Shafiq H.

Hans juridiska ombud.

Volontären från Flyktinggruppernas riksråd, Farr, som går i god för Shafiq H:s timida läggning.

Ett par andra intagna på förvaret i Märsta.

En “dryckesexpert” på Systembolaget tilldelas rollen som domare: Går det verkligen att göra vin av russin och vatten?

Dryckesexperten är skeptisk.

”Du måste hitta jäst någonstans och det är jag tveksam till att man gör på russin.”

Och även om det skulle finnas jäst på russinen så måste temperaturen vara den rätta – och så vidare.

Det blir närmast komiskt, som manuset till ett skruvat avsnitt ur Better call Saul eller någon liknande amerikansk tv-serie i domstolsmiljö.

Vi är journalister – inte aktivister.

Magnus Alselind, redaktionschef, Expressen.

Det intressanta med reportaget är dock inte innehållet som sådant utan upphovsmannen.

Texten är skriven av Thord Eriksson, framträdande flyktingaktivist och debattör, starkt engagerad i kampanjen för att ge alla afghanska asylsökande amnesti.

Det är en spännande syn på redaktionell och journalistisk integritet Expressen ger prov på här, detta att låta utomstående aktörer, en i frågan djupt engagerad opinionsbildare, göra reportage om sin hjärtesak. 

Ungefär som att att ge Annie Lööfs (C) talskrivare i uppdrag att i en reportageserie skildra spelet bakom januariöverenskommelsens kulisser.

Eller som att ge någon i Greta Thunbergs entourage i uppgift att skriva en artikelserie om hennes kamp mot klimathotet. Eller rent av göra Greta Thunberg till chefredaktör. Vilket i och för sig prövats, även om det bara var ett pr-jippo för en dag.

Reportaget om Shafiq H är långt ifrån det enda om afghanska asylsökande som Eriksson gjort för Expressen. Det senaste publicerades den 6 april: “Najaf flydde från Sverige – har nu fått asyl i Frankrike”.

Andra exempel finns härhärhär och här.

Det är på det hela taget kampanjmaterial för dem som vill ge de asylsökande afghanerna amnesti.

Thord Eriksson har också publicerats på annan plats i Expressen. På Expressen Kultur argumenterade han i maj 2018 för att stödet till ensamkommande inte är en höger-vänsterfråga utan snarare en fråga om engagemang kontra likgiltighet:

“Ju mer kontakt, desto mer absurt ter sig talet om vuxna män utan skyddsskäl som ljugit om sin ålder – den som verkligen möter dem ser mycket unga och rädda pojkar. Ju mindre kontakt, desto mer avhumanisering och plädering för hårda tag. Som bekant är det i dag en hållning med flytande hemvist i hela åsiktsspektrumet.”

I en artikel på Expressen Debatt sommaren 2018 varnade Eriksson för de förödande konsekvenserna av den bristfälliga gymnasielagen:

“Situationen för de unga ensamkommande är på väg att bli katastrofal. Därför måste riksdagsmajoriteten som tidigare i sommar röstade igenom gymnasielagen, omgående göra allt för att intentionerna förverkligas. Uppehållstillstånd för studier måste beviljas. Och för att ytterligare begränsa skadan bör de som inte omfattas av den nuvarande lagtexten – de som kom efter den 24 november 2015 och de som fick sitt asylbesked på kortare tid än 15 månader – erkännas samma rättighet.“

På DN Kultur skrev Eriksson i oktober 2019 om hur ”hatmånglarna” tagit över den svenska debatten, om hur synen på flyktingar, inte minst på ”ensamkommande”, numera präglas av likgiltighet och ”iskyla”. All anständighet och medmänsklighet är sedan länge borta:

”Kvar från 2015 finns bleknande minnen av gärningar som används som ursäkter för att göra så lite som möjligt. Vi blundar inte bara för det som händer vid EU:s bortre gränser utan avhåller oss också från att se nöden och orättfärdigheten som drabbar dem som redan är här.”

Eriksson är också författare till boken Dom som stod kvar, om de “ensamkommande” och de människor som engagerat sig för deras sak. Boken delades 2019 ut som julklapp till samtliga riksdagsledamöter av flyktingnätverket Vi står inte ut.

Dagens Nyheters resencent beskrev boken som “på samma gång ett gediget reportage och en förtvivlad partsinlaga. Det råder inga tvivel om vad journalisten Eriksson står för”.

Boken fick en likaledes uppskattande recension i Expressen. Eriksson “skriver sakligt och noggrant. Men med stark involvering efter att 2017 själv ha börjat hjälpa en afghansk kille, Aria”, berömde Hynek Pallas.

Att Thord Eriksson är djupt engagerad i frågan om “de ensamkommande” och är för en generell amnesti för afghanska asylsökande i Sverige, råder det således inga tvivel om.

Men åter till Expressen.

”Vårt uppdrag inom nyhetsjournalistiken är inte att se till så att fler eller färre unga afghaner får uppehållstillstånd. Det här är nog självklart för de flesta, men i dagens uppskruvade debattklimat förtjänar det ändå att påpekas.”

Så skrev Christofer Brask, politik och samhällschef på Expressen, i en krönika nyligen. Den som läser mellan raderna anar att tidningens bevakning av ämnet mött en del kritik från läsarna.

Det faktum att delar av denna bevakning överlåtits på en framträdande flyktingaktivist låtsas Brask inte om när han skriver:

”I flera reportage har frilansjournalisterna Thord Eriksson (text) och Åke Ericson (foto) berättat om situationen ur de unga afghanernas och deras svenska stödfamiljers perspektiv”, skriver Brask.

När journalister talar i egen sak om pressetik och om hur medierna arbetar, framställs det som en självklarhet att skilja på news and views, på åsikter och nyheter.

”Vi är journalister, inte aktivister”, för att citera Expressens redaktionschef Magnus Alselind.

Expressen har många profilerade krönikörer, men “tyckande har, krasst uttryckt, ingen plats i vår nyhetsarbete”, försäkrade tidningens Alselind i sin spalt 2017. Att påtala detta var nödvändigt “på grund av de konspirationsteorier som sprids om vårt nyhetsarbete”, fortsatte han.

Och det är så kritik mot journalistik numera, rutinartat, avfärdas: som konspirationsteorier. Högerpopulism. Trumpism.

I teorin finns vattentäta skott mellan nyhetsredaktionen och de avdelningar och skribenter på en tidning som ägnar sig åt tyckande. I realiteten – not so much. Idag har var och varannan redaktion profilerade reportrar som utöver nyheter skriver så kallade analyser, inte sällan förvillande lika ledare till sitt innehåll.

Att reducera frågan om objektivitet och opartiskhet till en fråga om ”tyckande” är dessutom en halmgubbe. Den aktivistiske journalisten behöver inte själv tycka något i sitt reportage. Tyckandet kan överlåtas åt andra, noga utvalda. Exempelvis en volontär från Farr.

Till saken hör att varken Thord Erikssons artikel om Shafiq H och hans russindryck eller Erikssons övriga reportage i Expressen på något avgörande sätt skiljer sig från de hundratals liknande reportage, artiklar och nyhetsinslag om enskilda asylsökande som svenska redaktioner producerat de senaste decennierna.

Av det kan vi dra slutsatsen att det inte bara är i Expressen vi hittar aktivism utklädd till nyhetsrapportering – även om det sällan blir lika uppenbart.