Kultur

Gåsleversocialisten och Lenin.

”Kontroversiellt pris” enligt P1:s Kulturnytt.

Socialisten Nina Björk har utsetts till mottagare av årets Leninpris och hon är förtjust. Ja, vem skulle inte fröjdas över att få ett pris som är förknippat med en av 1900-talets värsta massmördare?

”Det känns gött. Det var en fin motivering och jag får pengar som jag behöver”, säger antikapitalisten Björk.

Fast Lenin, ja han ”var ju inte den bästa människan”, tvingas hon medge. Eller som förra Centerledaren Maud Olofssons konstaterade apropå Hitler: han gjorde ju en del ”tokiga saker”.

”Jag har tidigare tagit emot priser från liberala tidningar utan att vara liberal. Jag har inte fått något pris från Svenska Akademien men jag hade tagit emot det utan att vara rojalist.”

Ja, Lenin, liberala tidningar och Svenska Akademien, vad är liksom skillnaden, principiellt? Man blir ju inte leninist, liberal eller – hemska tanke – rojalist bara för att man tar emot ett pris, i detta har Björk helt rätt.

Ett alternativ är förstås att resonera som författaren Susanna Alakoski, som tackade nej till priset 2013 med motiveringen att hon inte ville förknippas med ”totalitära ideologier eller regimer”.

Men cashen ska ju in. Det finns många hål för en gåsleversocialist att stoppa 100 000 kronor i. Och dessutom har Björk skrivit en bok om Rosa Luxemburg, och hon var faktiskt kritisk till Lenin, så det jämnar i någon mån ut sig, tycks hon mena.

Listan över tidigare tacksamma pristagare består av idel ädel gåsleversocialistisk adel: Mikael Wiehe, Sven Wollter, Jan Guillou, Kajsa Ekis Ekman.

Det där med principer och leva som man lär är som alla förstått inget som kan begäras av en sann gåsleversocialist. Som Björk förklarade i en tidigare intervju:

”I synnerhet om man är vänster tycks kravet att man ska leva sin ideologi finnas. Trots att just vänstern betonar att man inte ska lägga frågor på individnivå. Så svaret är nej, det tycker jag inte att jag måste. Det här är frågor som måste ligga på en strukturell, politisk och ekonomisk samhällsnivå.”

Så här tänker sig Nina Björk att det ska fungera i hennes idealsamhälle:

”Jag tror att vi skulle fatta beslut gemensamt. Ekonomin skulle vara demokratiskt styrd och vi kanske inte ens skulle få lön i pengar utan i form av det vi behöver för att överleva, som mat, bostad, kläder.”

Principer är bra och ännu bättre är de om man inte behöver leva efter dem.

För vem tror väl att Björk frivilligt skulle överge sin stabilt småborgerliga tillvaro, där hon de senaste fem åren levt på ett stipendium från Författarfonden, för att nöja sig med det hon behöver ”för att överleva”?

Björk räknar så klart inte med att någonsin behöva gå ut och ”städa i Stadsparken några timmar per dag”, vilket hon koketterar med i intervjun. Och skulle det gå så illa att hennes drömsamhälle förverkligas lär vi hitta Nina Björk bland nomenklaturans kelgrisar, kanske skrivandes uppbyggligt för massorna om socialismens landvinningar, en uppgift hon säkert skulle klara med bravur.

Gåsleversocialister är inte annorlunda än andra. Ska de fås att leva i enlighet med den socialistiska ideologin krävs det fasta ramar och en ledare som vet hur man skapar dem.

En Lenin.