Diverse

Ett slags försvarstal – eller berättelsen om min fördrivning ur den liberala lustgården.

Expulsion from the Garden of Eden av Thomas Cole (1828) Wikimedia Commons

Det har varit omtumlande dagar.

Efter 15 år har jag skrivit min sista ledare för Sydsvenskan.

Min arbetsgivare vill omplacera mig till en icke-skrivande befattning.

Hur det blir med den saken återstår att se.

Jag hade ärligt talat inte förväntat mig något stöd, även om kårandan bland journalister ofta är stark. Att mitt övertramp skedde åt höger, inte åt vänster, är min egen främsta förklaring till detta.

Jag är ändå överraskad av alla knivhugg i ryggen från kollegor inom Bonnier News.

Det borde jag inte vara. Som ledarskribent och närmast överaktiv twittrare vet jag hur det går till när drevet går.

Min tweet – mer om den senare – drog igång en rejäl skitstorm, för att tala klarspråk.

I sociala medier, via mejl och telefon, bombarderades min arbetsgivare med frågor om huruvida Sydsvenskan stod bakom min tweet – varför Sydsvenskan nu skulle göra det.

Tidningens chefredaktör skrev såhär på Twitter:

Dagen därpå informerade Heidi Avellan, politisk chefredaktör och min chef, mig om att hon inte längre har förtroende för mig och att företagsledningen nu söker en lösning i form av omplacering till en icke-skrivande tjänst.

Vad detta innebär i praktiken vet jag ännu inte.

Jag förstår att såväl Jonas Kanje som Heidi Avellan är pressade, men ett annat sätt att svara hade kunnat vara:

Sydsvenskan står inte bakom detta, det är en medarbetares privata uttalande, framförd på dennes privata twitterkonto. Sydsvenskan värnar det fria ordet. Sydsvenskans politiska linje framgår av tidningens ledarsida, den rubbas inte av enskilda medarbetares inlägg i sociala medier.

Drevet drog förbi på Twitter, så som Twitterdrev lyckligtvis brukar dra förbi. Upprördheten svallar ena dagen och nästa dag dyker det upp något annat att förargas över, någon annan som gör bort sig.

Men kollegorna på Dagens Nyheters ledarredaktion ville annorlunda. Här fanns mer indignation att utvinna.

På torsdagen publicerades en ledare signerad Isobel Hadley-Kamptz. Där målas jag ut som högerextremist. 

Rubriken lyder:

Följande läggs mig till last: Jag har inte kommenterat filmen som visar det omtalade polisingripande som ledde till George Floyds död och som ”väckt sorg och vrede i hela världen”.

Slutsatsen som lämnas åt läsarna att dra:

Skogkär bryr sig inte om George Floyds död.

Istället har jag enligt Hadley-Kamptz ägnat mig åt att ”skriva sarkastiskt” om demonstrationerna som följde på Floyds död.

Slutsatsen som lämnas åt läsarna att dra:

Skogkär inte bara struntar i Floyds död, han hånar dem som protesterar.

Härnäst handlar det om Tweeten, den med stort T.

Den ”spreds genast uppskattande bland Sveriges högerextrema”.

Slutsatsen som lämnas åt läsarna att dra:

Den som skriver något som uppskattas av högerextrema är förmodligen själv högerextrem.

Hadley-Kamptz fortsätter:

Vissa talar om invandring som pk-elitens import av röstboskap, andra lyfter fram George Soros och hans stöd för invandring som del i en plan att störta våra västerländska samhällen i kaos. Ytterligare andra talar om folkutbyte, där överheten vill byta ut den vita rasen mot invandrare (oftast muslimer). Den här sortens tankefigurer är alltså inte alls ovanliga inom högerextrema miljöer, men lite mer anmärkningsvärda hos en liberal ledarskribent.

Slutsatsen som lämnas åt läsarna att dra:

Ungefär så här går även Skogkärs tankebanor.

Och så kommer Hadley-Kamptz coup de grace: nådastöten. Tror hon i alla fall.

Invid mitt namn i Twitterprofilen finns ett okej-tecken, ett handtecken där tumme och pekfinger formar en ring medan övriga fingrar sträcks rakt upp.

Hon skriver:

Det här tecknet kommer från amerikansk näthöger, och är i dag att betrakta som en modern fascistsymbol.

Enligt henne är det ungefär som om jag skulle haft en emoji i form av ett hakkors vid mitt namn.

När Hadley-Kamptz lämnar det rena insinuerandet och närmar sig någonting som kan kallas faktapåståenden går det inte så bra.

Okej-tecknet är urgammalt, det förekommer i en rad kulturer, och betyder i regel just ”okej”, ”bra”, ”jag är med” – inget annat.

Att okej-tecknet i själva verket skulle stå för vit makt började för några år sedan som ett skämt i alternativhögerkretsar. Ett annat liknande skämt är att ett glas mjölk utgör en symbol för vit makt.

Sedan blev skämtet allvar när framträdande högerextremister faktiskt började använda okej-tecknet helt utan ironi.

Fast för att emojin ska kunna utläsas som förkortningen WP, white power, behöver den vändas åt andra hållet.

Den som vill sätta sig in mer i detalj om tecknets historia kan gå till ADL:s, Anti Defamation League, hemsida, som Hadley-Kamptz för övrigt hänvisar till.

Där står också att läsa följande (min översättning):

Till överväldigande del används tecknet idag fortfarande i dess traditionella syfte för att signalera medgivande eller gillande.

En tweet som aldrig skrevs och en som skrevs, en emoji; mycket mer krävdes inte för att bygga ett högerextremt beläte.

En av få anklagelser i Twitterdrevet mot mig som DN Ledare inte gjort till sin, är att jag skulle vara antisemit. Kanske för att det skulle framstå som extremt löjeväckande att ens försöka leda den saken i bevis, med tanke på allt jag genom åren skrivit om och mot antisemitism.

Den som twittrar flitigt under tolv års tid får ihop tiotusentals inlägg, i mitt fall drygt 46.000.

Högt och lågt. Trams och tänkvärt. Det säger sig självt att verkshöjden inte alltid är så imponerande. Det går snabbt, det ska vara extremt kort.

Den tweet allt detta började med var helt klart ett platt fall.

Men så kan det gå när man försöker koka ner ett plötsligt infall, som hade behövt betydligt större utrymme för att bli begripligt än de 240 tecken som får plats i en tweet.

Är det här ett skämt? undrade en del.

Ja, delvis. Och ett dåligt skämt skulle det visa sig. I mer än ett avseende.

För det första är det närmast obegripligt. Vem skulle resonera så?

Och just det var tänkt att vara poängen: Vem tänker så? Det är ju befängt.

För mig var det ett försök att fånga just det absurda i att åtskilliga i den vänster som nu fascineras och förfasas över det som sker i USA samtidigt håller fast vid en politik som lett till att Sverige fått en liknande samhällsutveckling.

För det andra insåg jag alltför sent att detta skulle kunna tolkas bokstavligt – att jag dragit slutsatsen att detta är vänsterns verkliga drivkraft – och därmed vändas mot mig.

Kanske borde jag snabbt ha raderat tweeten. Hade det förändrat saken? Möjligen. Men erfarenheten säger samtidigt att allt som kan användas mot dig kommer att skärmdumpas. Tweeten hade fortsatt att snurra runt. Och att försöka förklara sig blir i praktiken en hopplös uppgift när angrepp, frågor och påståenden haglar från alla möjliga håll.

Yttrandefrihet beskrivs som Bonniers ”mest ursprungliga och djupast inpräntade kärnvärde”. ”Vi tror att ett öppet pluralistiskt samtal är grunden för demokrati”, Bonnier vill ”skapa möjligheter för människor att komma till tals”. Bonnier har också ett liberalt arv, som med styrelseordföranden Carl-Johan Bonniers ord kännetecknas av ”en tro på den enskildes frihet, på en stark och vidsträckt yttrandefrihet och på ett öppet samhälle.” Bonnier News säger sig värna det fria ordet.

Hur Bonners flaggskepp bland morgontidningarna, Dagens Nyheter, och dess medarbetare i praktiken tolkar dessa principer har jag nu personligen fått erfara.

Jag kan inte vara den ende som noterat med vilken frenesi många som lever av det fria ordet försöker avskräcka andra från att tala och tänka fritt.

Det är svårt att känna respekt för sådana människor.

Hur fritt är då ordet på Sydsvenskans ledarredaktion?

Tweeten som fick bilan att falla var inte den första som misshagat. Det finns en förhistoria.

Jag har inte fört bok, men under de tolv år jag twittrat skulle jag tro att min chef haft synpunkter på fem-tio inlägg, i alla fall som hon tagit upp med mig. Av 46.500 tweets är det trots allt ganska få.

Gången innan detta var såvitt jag minns en tweet från januari i år där jag kallade Centerpartiet och Miljöpartiet ”stollepartier” som för ”stollepolitik”.

Och det kanske kan tyckas vara lite elakt. Grovt.

Fast i juni 2003, samma år jag började skriva ledare på Sydsvenskan som sommarvikarie för övrigt, fanns en huvudledare om just Centern med rubriken: ”Sveriges dummaste parti” och som avslutningsvis varnade för att detta parti mycket väl skulle kunna bli ännu dummare.

Svängrummet var större förr.

I december förra året var det denna tweet som ledde till ett enskilt samtal:

Tweeten var föranledd av en pågående diskussion om swishjournalistik, rent konkret ett inslag i P4 Stockholm där en av kanalens medarbetare menade att journalister som finansierar sitt arbete via appen inte är att betrakta som riktiga journalister utan bör kallas ”swishhoror” istället.

Ville jag kanske med detta ha sagt att jag var emot public service?

Frågan om journalistikens finansiering och vad det kan få för konsekvenser när svenska medier i allt större omfattning blir beroende av statligt stöd, är numera ett minerat fält. Ännu ett.

Att kritisera presstödet var mer än okej på den tiden då tidningen inte fick presstöd. Idag – not so much. I februari i år tilldelades Sydsvenskan drygt 31 miljoner kronor i driftstöd för 2020.

Ett annat exempel på ”övertramp” var när jag lade ut en länk till en sketch från det israeliska satirprogrammet Latma med sången ”Jihad Bells”, den klassiska ”Jingle Bells” med nyskriven text som handlade om kristna arabers situation i de områden som styrs av den palestinska myndigheten.

Jihad Bells, Jihad Bells, Jihad all the way Oh what fun with a knife or gun, a Christian guy to slay!

Detta är några år tillbaka i tiden, jag minns inte exakt hur länge sedan, men det hade då inträffat ett terrordåd kanske en vecka tidigare, tror det var i Tyskland, och jag raderade också tweeten, den kändes opassande. Fel tidpunkt.

Min chef gjorde vid de samtal vi hade även klart att det fanns vissa allmänna förhållningsregler som jag förväntades följa.

Vissa personer var spetälska. Den moderate riksdagsmannen Hanif Bali var en av dem. Honom skulle man inte retweeta eller gilla, helst inte uppmärksamma alls, om det inte var negativt vill säga.

Vissa webbplatser var likaledes bortom det anständiga. Att jag delat texter från Patrik Engellaus Det goda samhället uppskattades inte. Och det handlade inte om innehåll utan om källa, så som jag uppfattade det.

Nyheter Idag och dess chefredaktör Chang Frick, med sitt förflutna i Sverigedemokraterna, var som var och en kan förstå inte heller kosher.

Göteborgs-Posten är väl inte pestsmittad, men lite lätt illaluktande. När Alice Teodorescu tog över som politisk redaktör vållade det förtrytelse. Och det är ingen redaktionell hemlighet jag avslöjar här, det framgick av Sydsvenskans ledarsida. Själv hade jag svårt att dela upprördheten. GP:s ledarsida är spänstigast bland de borgerliga ledarsidorna idag, skulle jag säga. Jag läser gärna Adam Cwejman och Håkan Boström. Sådan är vidden av min högerextremism.

Exemplen ovan ger möjligen en uppfattning om takhöjden och vad som krävs för att misshaga redaktionsledningen. Men återigen: detta är taget ur ett dåligt minne. Jag  har som sagt inte skrivit minnesanteckningar om de samtal jag haft med min chef i dessa frågor. Det borde jag kanske ha gjort.

Var gränsen för ordens frihet går för en anställd i relation till arbetsgivarens intressen är inte lätt att slå fast, men gränser finns så klart. Själv menar jag dock att jag hållit mig inom dem. Och på ett företag som särskilt säger sig värna det fria ordet – och är helt beroende av det – borde gränserna vara rätt vida, kan man tycka. Annars framstår värnandet lätt som hyckleri.

Att jag även privat ska vara en följsam talesperson för tidningens politiska linje är i mina ögon inte ett rimligt krav.

Skulle jag lägga ner all den tid – all den fritid – jag lägger ner på Twitter bara för att vara en slavsändare till Sydsvenskans ledarsida? Kanske tryfferat med bilder på gulliga kattungar och annat oförargligt? Det hade blivit rätt enformigt och själsdödande, det hade inte intresserat någon, då hade jag lika gärna kunnat radera kontot.

Så länge jag inte uttalat tar ställning mot tidningens politiska linje, så länge jag inte baktalar mina kollegor, arbetsledningen, Sydsvenskan – och det vill jag hävda att jag aldrig gjort – anser jag mig ha rätt att uttrycka min åsikt och den rätten tänker jag hävda.

Och framför allt: att godta en omplacering vore för mig att acceptera Dagens Nyheters och andras stämpel att jag är högerextremist. Det tänker jag inte göra.