-
Upp till kamp för public service – med lögnen som vapen.
Att terrorns offer bär åtminstone någon del av ansvaret för det våld de utsätts för – om inte annat så genom sin blotta existens, som representanter för västerländsk dekadens, förtryck och ondska – är långtifrån någon udda eller extrem tankefigur. Inte heller bland anställda inom public service, vad det verkar.
-
När professor Glädjekalkyl räknar på invandringens vinster.
Enligt en ny studie är personer som politiskt står till höger mer misstänksamma mot forskare än vänstersympatisörer. Kanske kan det åtminstone delvis förklaras av att mycken forskning har ett utpräglat vänsterperspektiv? Att många forskare också är aktivister med tydligt politiskt syfte? Ett exempel är professor Jesper Strömbäck.
-
Public service – radio och tv i identitetspolitikens tjänst.
Uppropet Vems SR? på Sveriges Radio är intressant på många sätt. Inte minst för vad det säger oss om public service inre liv. Om det tidigare rådde några tvivel om att svensk public service präglas av en vänsterpolitisk agenda, borde dessa nu vara undanröjda.
-
Hatet från vänster 2.
För ett par år sedan fann jag en tändsticksask, modell större, utplacerad på uppfarten till mitt hus. Arrangemanget var så pass utstuderat att det stod klart att den inte hamnat där av misstag. Det var en hälsning: Vi vet var du bor. Mer skulle följa.
-
Hatet från vänster 1.
Så här kan det låta: ”Mats Skogkär är en i mitt tycke vidrig stormaktsmedlöpare som är värd lika mycket förakt som de nazistiska medlöparna i Sverige som försvarade Nazitysklands erövringskrig och ockupationer i Europa under Andra Världskriget.”
-
När hatet kom in i riksdagen.
Detta är en text som skrevs hösten 2010, efter valet som innebar att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. En text aldrig avsedd för publicering, snarare skriven i terapeutiskt syfte. När jag läser den nu, tio år senare, känns det ändå som att den skulle kunna vara av intresse för fler än mig. Inte minst med tanke på att det hela tiden talas om hur Sverigedemokraterna sprider hat och hot mot journalister och (andra) politiska motståndare. Mycket nöje!
-
Svenska Kyrkan, Röda Korset och Rädda Barnen – med lögnen som vapen.
En opinionsundersökning kan vara bra till annat än mäta opinionen. Exempelvis är den ett utmärkt redskap för att påverka densamma. Som när Svenska Kyrkan, Rädda Barnen och Röda Korset av Novus beställer en opinionsmätning om attityder till invandring. Resultatet presenterar de tre organisationerna på följande sätt: ”En majoritet av svenskarna är fortsatt positiva till en medmänsklig migrationspolitik.” Tanken med undersökningen påstås vara att att kartlägga allmänhetens inställning till några migrationsrelaterade frågor. Jag vill hävda att syftet är något helt annat: att skapa en bild av att den migrationspolitik de tre organisationerna vill ha också är vad de flesta svenskar önskar. En falsk bild. Ett sätt att manipulera opinionen helt enkelt.…
-
Säg hej då till rätten att häda.
Den svenska yttrandefrihetens dagar är räknade. Jag talar då om yttrandefriheten som vi känner den, och mer specifikt rätten att häda. Åtminstone rätten att häda islam och vad dess utövare håller för dyrt och heligt. Men förmodligen kommer alla större religioner att skyddas från hån, spott och spe. Annars skulle det se ut som om politikerna kapitulerade för islam. Och hur skulle det se ut? Det är en fråga om enkel matematik. Om demografi. I takt med att den muslimska befolkningen i Sverige och Europa växer lär även kraven på att hädelse ska förbjudas att växa sig starkare och bli allt svårare för politiker att motstå.
-
Ett slags försvarstal – eller berättelsen om min fördrivning ur den liberala lustgården.
Det har varit omtumlande dagar. Efter 15 år har jag skrivit min sista ledare för Sydsvenskan. Min arbetsgivare vill omplacera mig till en icke-skrivande befattning. Hur det blir med den saken återstår att se. Jag hade ärligt talat inte förväntat mig något stöd, även om kårandan bland journalister ofta är stark. Att mitt övertramp skedde åt höger, inte åt vänster, är min egen främsta förklaring till detta. Jag är ändå överraskad av alla knivhugg i ryggen från kollegor inom Bonnier News. Det borde jag inte vara. Som ledarskribent och närmast överaktiv twittrare vet jag hur det går till när drevet går.